Duracellkanin

15 december 2009

När jag sätter igång med något så är jag som en Duracellkanin. Kör på hela tiden tills batteriet tar slut, fast det tar ganska lång tid innan det tar slut. När jag satte mig i bilen vid femtiden efter arbetsdagens slut kom jag på att jag inte hade suttit ner sedan halv tolv. Har varit igång och varit på benen hela tiden. Just då önskade jag att jag hade lite längre resväg till och från jobbet. Har förberett en del inför julbordet i morgon. Tagit hand om en hel pall med matvaror som har kommit samt kokat och skalat 150 ägg. Skönt att det är gjort iaf. Samtidigt har jag ju haft mina vanliga arbetsuppgifter att göraså det är inte så konstigt att jag inte har hunnit sitta ner. Fast sån här är jag nästan alltid när jag är inne i nåt. Sätter mig inte ner. Äter inte. Tar det inte det minsta lugnt. Det var ännu värre på den tiden när jag var ordförande i kattföreningenoch ansvarig för våra utställningar. Då jobbade jag fre-sön alla vakna timmar och satte mig knappt ner under hela tiden. Åt knappt något heller, drack bara en snabb kopp kaffe då och då under dagen. Vet att det inte håller i längden att jobba så men lite då och då skadar ju inte. Sedan är vi ju olika vi människor, vi hanterar stress och arbete på väldigt olika sätt. Om jag vet att det är jättemycket att göra och man har en viss tid att passa så blir jag otroligt stressad om jag sätter mig ner, eller om jag ser andra som sätter sig ner…

När jag kom hem möttes jag av en frisk och härlig Ajax-doft. Underbare sambon hade dammsugit och torkat golven. Härligt! Det behövdes verkligen. Hunden Molle är ju drygt ett halvår nu men det händer fortfarande att han bajsar inne titt som tätt, mest tätt nu det sista faktiskt. Han säger ju inte till när han behöver gå ut. Kissolyckor är mindra vanliga numera, som tur är. Bajset känner man ju på doften men kisspölarna brukar bli avslöjade först när man sätter foten i dem.

Ska försöka komma isäng lite tidigare än vanligt i kväll. Det kommer att bli en tuff dag i morgon. Sömnen brukar  bortprioriteras när jag har mycket att göra.

Önskar er en skön kväll!
Kram Ann


Irr, irr, irr

02 april 2009

När jag blir stressad av någonting, som jag blev idag på jobbet när vår lunchleverantör hade klantat sig och när man försökte få tag på dem via telefon så hade de puckat till telefonlinjen och kopplat in faxen, så har jag en tendens att bli: Irr-iterad, irr-ationell och irr-hönig eller irr-elevant skulle man kanske kunna säga. Att jag dessutom satt i ett jobbigt möte i drygt en timma innan lunchen och inte hann fixa min egen lunch och äta den gjorde att jag blev ännu mer stressad och irriterad. Den där stressade känslan satt sedan kvar resten av dagen, ni vet, precis sådär som man kan känna när man har försovit sig och det känns som att man aldrig kommer ikapp under dagen. Det kändes iaf som om jag kom ikapp till slut och det hjälpte att lämna köket en stund och vara lite social med några arbetskompisar på ett helt annat ställe i fabriken.

Jag brukar kunna hantera stress väldigt bra i vanliga fall men när jag inte har ätit och mitt blodsocker verkligen är i botten samtidigt som någon annan klantar till det så att det blir problem för mig (hur sjutton ska man dela upp 27 kåldolmar på 11 personer???) då funkar jag bara inte. Jag fräste kanske lite åt någon eller några som kom och skulle ta lunch när jag var som mes stressad men jag bad faktiskt om ursäkt efteråt. Det är läskigt när man inte känner igen sitt eget beteende.

Kram Ann